Nästa år är det avtalsrörelse och den fackliga samarbetsorganisationen LO byter ordförande. Det låter lite otajmat, men är egentligen fullt logiskt. Avtalsrörelsen ska ju vara över, i teorin, i slutet av mars – och Karl-Petter Thorwaldssons avgång sker först i juni.

Han har suttit i åtta år, företrädaren Wanja Lundby-Wedin satt i tolv. Thorwaldsson har haft en mindre turbulent resa än sin företrädare, men betydligt mer omdanande. LO är inte vad LO var, i makthänseende sett. Den förändringen har varit på gång en längre tid, men har tydliggjorts under 2010-talet.

Karl-Petter Thorwaldsson har varit den socialdemokratiska partiarbetaren som har sett sitt LO röra sig allt längre ifrån partiet. Där S-ledningen har definierat om den socialdemokratiska positionen i det nya partilandskapet, har LO stått kvar vid traditionell höger-vänster. Det gjorde att Thorwaldsson nyligen tvingades hålla tal på ett partimöte med Vänsterpartiet. Det var första gången i LO:s 102-åriga historia. Detta, bara lite mer än ett halvår efter det att han som del av Socialdemokraternas ledning, hade sagt ja till januariavtalet med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet samt dess innehåll. 

Den traditionella kampen mot "högern" har inte stoppat det strukturella skifte där LO-medlemmar i betydligt större grad än tidigare hellre röstar på SD än på Partiet. Basen har förändrats. Andra frågor än kampen mot kapitalismen står numera först hos medlemmarna.

Utöver detta ska noteras att LO inte heller klarade av att hålla ihop leden inför avtalsrörelsen nästa år, där inte minst Kommunal valde att gå sin egen väg hellre än att låta industriavtalen vara vägledande.

Det är egentligen inget som talar för att en annan LO-ordförande skulle ha lyckats bättre – så länge samordningen med partikansliet på Sveavägen 68 är den bärande och styrande länken – än vad Thorwaldsson har gjort. Likväl är det logiskt att han går.