Det strategiska svaret på den frågan är förstås: Sverigedemokraterna. Spelet om vilka väljare som ska vinnas eller, i det här fallet, inte förloras, är grundskälet. 

Moderaterna predikar numera migrationspolitiska volymer och tak. De räknar klumptal av människor, oavsett vilka de är eller vilka förutsättningar de har. De väljare som M vill behålla ser nu grupper och kollektiva identiteter där Centerpartiets i större utsträckning ser individer och personliga skäl. 

Med Moderaternas linje - och andra partier med snarlik hållning - har en flykting inga andra väsentliga egenskaper än sitt antal, sitt ursprung och sitt främlingskap. Alla afghanska medborgare ses som likadana, alla syriska likaså. Oberoende av tro, etnicitet, politisk uppfattning, medmänniskans mer individuella egenskaper.

Eftersom asylrätten är ett gränsöverskridande skydd för den enskilde, blir det då lättare för den som predikar ”realism” och "det strama" att två sina händer. Att asyl ska nekas på grund av volymtak, trots goda individuella asylskäl. Här går inte Moderaterna och Centerpartiet längre ihop. Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna rör sig i utrymmet mellan dessa. Med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i ena yttermarginalen och Sverigedemokraterna i den andra. 

Även Socialdemokraterna har en intern debatt, med lägre intensitet utåt, om storleken på mottagandet. LO, som ser sina medlemmar gå till SD och M av bland annat dylika skäl, driver på under en mantel av minimerad arbetskraftsinvandring. Ett nej till människor som kommer hit lagligt, jobbar och betalar skatt... 

Utifrån detta ska Centerpartiets tämligen försiktiga positionsflyttning ses, framförd via en debattartikel i DN (4/11). Med en ny migrationspolitisk talesperson i Johnny Cato, söker partiledaren Annie Lööf en bättre position för brobyggande. 

Centerpartiets målbild är att en större del av asylinvandringen ska vara kvotflyktingar, förmedlade via FN, och en mindre andel ska vara asylsökande vid svensk gräns. Fler lagliga vägar att söka skydd ska motivera en acceptans för hinder vid egen gräns, strikta regler för egenförsörjning och kvalificeringskrav för att bli del av trygghetssystem och förmåner som finansieras via skatten. 

Det är klart att antal - volymer - även kommer in i mottagandet av kvotflyktingar, men just därför är det viktigt att utrymmet för enskilda sökanden via andra vägar finns kvar. Notera dock att förutsättningarna för asylsökande även med C-linjen skulle bli hårdare än tidigare. 

Om Moderaterna vill vara statsbärande finns här alla möjligheter att söka långsiktiga strategiska uppgörelser. Att låta sakinnehåll gå före ängslig partistrategi. Och C kunde gott, i sin tur, erkänna att de tillfälliga lagarna man har varit högst delaktig i på senare år, har varit bräcklig och otillräcklig politik.

Sverige behöver en stryktålig migrationspolitik, som inte kan undermineras av främlingsrädsla eller kostnadsmässig lättja. Slutresultatet av förhandlingarna blir säkert mer strikt än vad Centerpartiet vill se. Så är det med kohandel. Vänsterpartiet lär därefter markera missnöje åt sitt håll. Moderaterna hoppar åt ett annat och SD börjar gapa om volymkrav på återvandring.

Kvar i mitten blir förhoppningsvis ändå något som går att arbeta med. Helst en ordning som bejakar rättssäkerhet för individuella öden och inte enbart mer grovkorniga kollektiva egenskaper.